EXORCIST CITY  /  INTRO  /  TEXT  /  PROSPEKT  /  PORTRÄTT  /  SCRAPBOOK  /  SUGGESTION  /  STUDIEOMRÅDEN  /  FÖRHANDLING

EXORCIST CITY

FRAMTIDSMONSTRET

När man fantiserar om framtiden, om hur samhället ska möta framtiden, är det som att folk ofta väljer sida. Antingen apokalypsen; kollaps, rening, pånyttfödelse (dramatiskt-romantiskt), eller omställningen; stret, förnuft och omvärdering av sina privilegier. Kanske är den uppdelningen lite svartvit, eller så är det en splitt som måste övervinnas. Det modernistiska samhällsbygget, som i stort sett allt idag vilar på eller associerar till, hade ju en sådan förmåga till samordning. Vem tror att det någonsin ska hända igen? Modernismen framstår mer och mer som en extrem period av samhällsbyggande. Extrem i sin ambitionsnivå, idealism och organisation. Man kan få kalla kårar, men sen står man kvar och fattar att det finns ett enormt tomrum efter den där gemensamma målbilden, hur påtvingad den än må ha varit. Om den ersatte gud så finns det inte riktigt något som har ersatt den. Kanske konsumismen, kanske klimathotet.

För några år sedan drack vi kaffe med en riskkapitalist, en mellanlandning på en internationell flygplats. Han sa i en bisats ”..men jag tror ju inte på framtiden”. Ingen av oss kunde svara. Alltså mannen hade satt flera barn till världen och ägnade sig åt att bygga hus, vilket ju är lite som att bygga vidare på världen. Plötsligt var det så tydligt hur många det måste vara som INTE är drabbade av framtiden, eller som väljer bort framtiden. Som inte behöver förklara ens för spegeln att de storhandlar med Asien och har tre suv:ar på två personer och äter kött till frukost. Som inte har någonting att försvara, som bara kan bränna.

Polarisarna smälter, de vilda däggdjuren närmar sig total utrotning, extremvädret ökar dramatiskt i frekvens - varningsklockorna ringer högt men drunknar ändå i det allmänna mediebruset. Alla ledande forskare verkar överens om att det nuvarande systemet inte håller. Vi spekulerar kring hur länge det bär - vissa pratar om fem-tio år, andra kanske om femtio.

Världens forskare är eniga: läget för jordens klimat och ekosystem är akut. För att ta mänskligheten igenom denna kris krävs enastående handlingskraft av regeringar, företag och privatpersoner. Representanter från FN:s klimatpanel IPCC menar att det är möjligt att begränsa den globala uppvärmningen till den kritiska nivån 1,5 grad men att det kräver förändringar “i en skala som aldrig tidigare har skådats”.

Vi kan fortfarande vända trenden, men tiden börjar rinna ut. För att kunna stoppa massutrotningen måste en mycket större del av världens natur skyddas. Vi måste ställa om till ett jord- och skogsbruk som värnar den biologiska mångfalden och stoppa utfiskningen av våra hav. För att lyckas måste vi få stopp på överkonsumtionen och ställa om till en mer hållbar livsstil.

Samhället är fullt av möjligheter men att lyckas idag är förmodligen betydligt mer komplicerat än var det har varit historiskt. Att gå sin egen väg är kanske alltid möjligt, men om en inte klarar av det är det väldigt svårt att avgöra vad och vilka man ska lyssna på. Medielandskapets alla budskap är som ett moln som skymmer sikten, en övermäktig fjättrande sörja. Makthavare verkar förvirrade och passiva eller poserande i sin egen teater. Samtidigt finns det så många röster så att törsten efter auktoritet blir brännande.

Ibland känns det skrattretande att vara den där som intellektualiserar alla hotbilder och invaggar sig själv i en slags överblickströst. Man tänker att man förstår och ser vad som händer, men man gör ju ändå inget utom ytterligare några verser kritisk klagolåt. Om man istället var en av de som brände kanske den oundvikliga framtiden skulle möta oss snabbare och ångesten och lidandet förkortas. När krisen är oundviklig måste man samlas och samarbeta.

Det vilar ett speciellt stort ansvar på så kallade högutvecklade länder. Men det vilar också ett speciellt stort ansvar på alla som har en röst. Vi får inte rygga för framtiden, vi måste bryta med det som har varit.

IDENTITET OCH MONOTONI

En av de samtidigt vackraste och sjukaste modernistiska budorden måste vara att ALLA SKA HA ALLT. Lika bra som det är att alla har rätt att vara kungar, lika ogenomtänkt är det att överflöd ska vara norm. Så blev konsumismen till ett monster som vi inte kan hantera, som slukar, kräver, dömer.

Om (eller när) så många som möjligt kan känna att de har en odiskutabel plats i samhället, ökar den allmänna motståndskraften mot skit och behovet av distraherande konsumtion kan minska. Trygghetskänslor och självförtroende ökar möjligheten att själv styra sitt liv. Lägre boendekostnader ger lägre stressnivåer och mer utrymme att finna sin egen väg. Som det är nu är vi bombarderade med information som till stor del handlar om att vi ska köpa saker. Vi blir uppringda av försäljare som säljer det ena och det andra inte sällan invävt i ett resonemang att det handlar om något annat som vår säkerhet eller någon praktisk nytta. En annan stor del av informationsflödet handlar ofta om olika eländen och missförhållanden. Att konsumera ger en känsla av agerande – det är inte att grubbla, det är en konkret handling. Det är ett av de lättaste sätten att varai dagens samhälle. Det finns knappast någon annan aktivitet där manegen är så fullständigt uppkrattad som när det handlar om att vi ska köpa något. Vi ska köpa för att vara män, vi ska köpa för att vara kvinnor, vi ska köpa för att vara coola, unga, hälsosamma. Vi ska köpa för att stilla vårt samvete, vi ska köpa för att stilla vår ensamhet, för tillfredställelse av sexuell lust, för grupptillhörighet. Vi ska köpa för att passa in på skolgården, runt mötesbordet och  i fikarummet. Vilka vi tänker att vi är består till stor del av hur vi ser ut i andras ögon, vad vi har. Vad vi har på oss, vad vi kör. Vi handlar saker för att verka i takt med omgivningen, vi intalas att det vi har nu är förlegat och daterat. Vi handlar nya saker för att känna att vi förnyar oss själva, vi handlar för att känna oss alternativa, för att demonstrera vår goda smak. Vi försöker handla lite bättre än alla andra. Vi köper för att höja oss över mängden och för att smälta in.

Det är kul att köpa, vi kommer att fortsätta konsumera. Kanske borde vi köpa mindre, framför allt borde våra konsumtionsvanor förändras. Det är i förlängningen ännu en existentiell fråga – vad vi ska göra med våra pengar och vår tid om vi inte ska köpa varor? Gå på spa? Få massage? Varför ska vi jobba om vi inte ska köpa? Är det orimligt att jobba lite mindre och konsumera lite mindre och få mer tid? Eller klarar vi inte av oss själva? Till viss del kanske nya beteenden kan framanas i en ny stadsplanering. Konsumtion har blivit en sorts aktivitet det handlar inte bara om införskaffandet av de aktuella varorna. Konsumtion är en sorts frigörelse, ett självständighetshandling en känsla av makt och frihet att göra som man vill, att själv välja; att själv bestämma; att vara i kontroll över åtminstone något.

Vad behöver vi? När vi köper gojibär eller plockar lingon, vad är det vi tänker på -är det införskaffandet, säkerställandet av innehavet som är det centrala ellerär det känslan, tron. Vi lever i ett sammanhang som liknar en sorts kapitalistisk diktatur där det individuella handlingsutrymmet begränsas dagligen. (Med ett undantag: konsumtionsrelaterade ytor.)

Samtida kvalitetssäkrande, inom till exempel hälsa och välbefinnande på arbetsplatser, ger sken av att handla om kvalitet, men är i själva verket metoder för att kvantifiera fakta. Genom att kvantifiera skapas direkt en tjänst eller en vara som kan tillhandhållas av någon som inte sällan har något att göra med arbetet som ledde fram till definitionen av behovet. Att sortera är en modernistisk tradition.

SERVAD OCH SERVANDE

Vad är det som skapar en stad? Finns det ett uttalat syfte med en stad? Oftast gör det kanske inte det. Handel och tro har varit de tydligaste incitamenten historiskt; de flesta städer har uppstått runt en handelsplats, runt något ceremoniellt, eller en kombination. Politik, teater, kunskapsutbyte, skydd, rättigheter och andra anledningar uppstod runt omkring. Regleringar och planering är som en effekt av handelsplatsens intensitet. Stadsplaneringens rötter är en organisation av det officiella (offentliga) rummet. Stadens gräns var också rättighetens gräns, men behovet av det allmänna, ickekommersiella stadsrummet kom långt efter.

Idag är det mer irrelevant med stadsgränser, perspektivet är inverterat; staden tar aldrig slut, den har ingen fast form. Den är en process av regionala tätheter som växer och krymper. Stadskärnor, stadskluster, svärmar, nät, infrastruktur (tillgänglighet). Gränsen mellan stad och landsbygd är otydlig, även om skillnaderna vidmakthålls.

YTTRE INNERSTAD

Städer har blivit väldigt utspridda under 1900-talets andra hälft. Mycket av stadsplanearbetet nu sker i luckor som bildats i en uppsplittrande planläggningsideologi. Städer har ofta delats upp i en kärna med tät bebyggelse med blandade verksamheter och satelliter där boendet separerats från ett lokalt centrum där service finns. Den moderna stadens framväxt har präglats hårt av hänsynstagande till särintressen och ganska lite av någon sorts målbild. Motortrafik är ett sådant särintresse. Trafikflöden är naturligtvis avgörande för en stads existens men knappast dess syfte.

Nu är det kanske inte så att hela städer övergår till att bli en typ av kaotisk basar utan snarare att konsumtionsflödena riktas upp hårdare och hårdare. De samhälleliga spåren av detta mönster börjar bli mer och mer avläsbara och bland de största symbolerna för detta är köpområdena, hela kvarter rentav stadsdelar vigda till konsumtion och tillhörande parkering.

Vi står mitt i den obegripliga ärvda massan av motorleder, buffertzoner, kundvagnar och segregation. Vi kan inte börja om på nytt, vi måste omforma, omtolka, omprogrammera. Vi måste få modernismens geometriska återvändsgränder och färdigtänkta helheter att vänja sig vid nytt sällskap. Vi måste ge de överblivna mellanrummen nytt självförtroende. Det finns inga restytor i framtiden, det överblivna landskapet tillhör bara några andra än planerarna.

KOLONISATION CITIZEN CONSUMER

Vilken stad man än rör sig i så stöter man förr eller senare på ett externt köpområde. Och vilket köpcentrum man än rör sig i finner man samma kedjor samma generella upplägg, stora butiksbyggnader, hav av parkeringar. Det är storskaligt till formen, med många glapp och biytor. Ofta ligger de på någon kommungräns eller i en zon som av någon anledning blivit över. Ibland är det gammal industrimark med rester från tillverkning som har utlokaliserats eller flyttat utomlands. 

Stormarknadsområden är som en blind fläck i stadsbyggnadssammanhang. En obearbetad typologi som oftast har genererats uteslutande från ekonomiska parametrar. Billig mark, bilburen storkonsument, gratis parkering.

Det finns inte så många tecken på stadsdel. Men till människor och rörelser räknat är det väldigt aktiva och välintegrerade områden. På mindre och mellanstora orter ofta mer så än den gamla stadskärnan. Stormarknadsstaden verkar kunna expandera och omformas rätt så fritt. Det är oömt, finns inga värden att bevara förutom det som funkar bra för handeln just nu. Det är en självklarhet med konstant förnyelse. Närmaste granne är ofta ett miljonprogramsområde, separerat av en infartsled.

MASKOR AV OLIKA STORLEKAR

Om man ser beteendet som något naturligt och bra kan man prata om väldigt funktionsanpassade miljöer. Om man ser beteendet som ett av flera tänkbara sätt att tillbringa tid och pengar kan man kanske prata om en sorts monster. Oavsett hur en förhåller sig till dem är de tydligt endimensionella men också tydligt i ett kontinuerligt omdanande. Köpområdets nära släkting gallerian väver in mer mat och nöje i en sorts hybrider mellan citykvarter och traditionella köpcentrum. Dessa strategier hittar fram även till köpområdet. Det stadsplaneringsmässigt mest intressanta med köpområdena är kanske två saker: att det är inte gallerior utan en kvarterstruktur med olika fastigheter och olika byggnader, samt att områdena inte tillhör någon speciell samhällsklass, tradition eller kultur. De är hyfsat historielösa och byggherrar och brukare förhåller sig förmodligen väldigt osentimentalt till deras utformning. De har redan från början getts ganska generösa byggrätter med ett minimum av allmänna platser och naturområden. De består oftast till mycket stor del av hårdgjorda ytor. I många fall har kanske expansionen skett genom ett mångfaldigande av liknande byggnader/kvarter utan någon typ av generalplan eller gestaltningsmässiga ambitioner. Skalan, och råheten och monotonin gör stormarknadsområdena intressanta; idealiska för experiment.

Staden är den mänskliga artens huvudsakliga landskap, som samhällets fysiska spegelbild och fond för existensen. Men det pratar man inte så mycket om, det är mycket vanligare att man stannar vid en sorts praktisk/ funktionell uppdelning eller beskrivning av trivsel kontra säkerhet. Kanske det inte finns någon stad som utropat sitt egentliga syfte och därefter byggts upp.

Om vi kan förmå oss att lämna globaliseringens utmattningssyndrom och ägna oss åt att bygga den värld vi vill ha där vi är, om vi kan flytta produktionen till samma plats som konsumtionen, så kan vi börja bygga om våra städer så att de får fler kärnor, mer dynamik, längre hållbarhet, större motståndskraft, mer engagemang. En väv med små och stora maskor.

MELLAN RUMMEN

Stormarknadsområdenas publika rum är obearbetat, slumpartat, forcerat. Allmänna ytor är inte officiellt offentliga utan bara nåbara. Upplevelsemässigt spelar det ingen direkt roll, för brukaren gäller mest vad som är åtkomligt, som för ett barn eller en katt. Att man egentligen inte är på en allmän gata eller får uppehålla sig på en plats på natten är kanske inte speciellt viktigt om man inte märker det. Även om en grundläggande del av en öppen och jämlik stad är det gemensamt ägda offentliga rummet som alla har samma rättigheter och skyldigheter i, är det som att allmän plats saknar mening om det inte finns energier som föder den. Dessutom har det visat sig att precis alla ytor är kommersialiserbara, samtidigt som det kommersialiserade rummet uppenbarligen har en massa publika funktioner. Så motsättningen är kanske lite ointressant från medborgarens/ brukarens perspektiv. Men som juridisk spelplan är det lite annorlunda. Stormarknaden är en miljö i första hand genererad av ekonomi. En strikt kapitalistisk organisation saknar form – den är som en vätska som fyller ut det kärl som ställs framför den. Sprawlstaden hör ju till den ostörda kapitalismen efterkrigstid, modernism och ohämmad bilism, men status har skiftat och andra ideal gör sig gällande. Där är balansen redo att aktivt rubbas.

Om man ser köpområdena som en halvt oanvänd resurs förstår man att de kan bli en arena för nya tankar om framtida stadsbyggnad. De stora ytorna ger utrymme för spretiga idéer och det generella/ upprepandet i miljön gör det lätt att ta fram modeller. Grundförutsättningarna med bilburna besökare har gjort att den allmänna infrastrukturen är extremt väl utbyggd.

Det blir en hypotes att externa köpområden har en oväntat stor potential att bilda oväntat moderna stadsdelar. De långa fönsterlösa fasaderna gör också de existerande byggnaderna unikt anpassningsbara till ett yttre skal eftersom den nuvarande verksamheten inte kräver dagsljus och kan fortsätta även om nya byggnader placeras på dess utsida. I den här stora skalan motsvarar glapp och mellanrum hela tomter, hela byggnader från andra sammanhang.

Köpcentrum är också såklart en sorts moderna marknadsplatser. Deras storlek blir en attraktion i sig. De är spektakel och underhållning, de är anläggningar som kan locka till sig besökare utan något bestämt ärende. Vilket också talar för att de kan vara grogrund för något nytt.

När köpcentrumet uppfanns så var en av de geniala grejerna att man kunde trotsa naturkrafter som väder och dygnsrytm. Om det alltid är sommar och skönt avslappnande musik och blinkande ljus så mår man bra, och omsättningen för handeln ökar. I en klimatskadad framtid kanske man kan återanvända uppfinningen av den där bubblan.

Kanske är köpområdena de mest symboliska för ett skenande konsumtionssamhälle, men också de (kulturellt och symboliskt) minst ömtåliga av alla delar i de moderna städerna.

VÄV AV SKALOR

I städer finns det något automatiskt bra med att slumpmässigt blanda skalor, klasser, verksamheter och former. Rationella idéer om anläggande, som att skapa maximalt funktionella projekt kring förutbestämda behov, kanske är bra ur ett ekonomiskt perspektiv, men det är för enkelt. Ofta har kommuner sålt stora områden till gynnsamma priser som varit väsentligt lägre än vad det skulle kunna vara aktuellt för mindre aktörer att köpa mindre ytor för. Nya dynamiska modeller kan inte vara lika lättkvantifierade som affärsmodeller, men kan istället gynna fritt tänkande och företagande. Framförallt skulle det kunna vara ett långt mer närvarande stadsbyggande där kommuner, medborgare, byggherrar och besökande kunde känna sig fram. Att anlägga en lokal som fysiskt/ tekniskt motsvarar behoven för en bestämd verksamhet behöver inte vara dyrt om fastighetspriset kan hållas lågt och byggtiden kan vara något mindre forcerad än vad den brukar idag. Småskalig fastighetsbildning och långsiktighet behöver också kunna vara långsam.

ADDITION OCH INFILTRATION

Kommunen kan anlägga nya områden utan att behöva bygga nya gator eller sörja för någon infrastruktur.

Markägare kan få nya eller uppluckrade verksamhetsbeteckningar (vilket det finns extrema pengar i) och nuvarande verksamhet är redan helt inkapslad. Det behöver inte finnas några direkta motkrav än vanliga regler för bostäder.

Tredimensionell fastighetsindelning kan tillämpas och det ska vara tillåtet att stycka av fastigheter efter alla önskemål.

Modernismen är massproduktionens stil. Modernismen systematiserar, rangordnar och förenklar människan och mänskliga behov. Det tänkande som passat att formge ett kök eller en planlösning blir på en kvarters- och stadsdelsnivå väldigt tidsbundet och statiskt. Samhällets fysiska manifestation behöver en mer dynamisk struktur. Det efterföljande nuvarande systemet lider av samma stelbenhet nu anpassat efter tillfälliga ekonomiska faktorer snarare än en modernistisk doktrin. Stat och kommun har tagit en mycket passiv roll i initierade av projekt och det nuvarande planeringssystemet spelar (andra) stora aktörer i händerna.

Modernismen är massproduktionens stil och för att söka oss ifrån slit- och slängsamhället behövs nya målsättningar, nya estetiska utgångspunkter.

Stormarknadsområdena är som en symbol för det som har varit, men kan också bli viktig arena för en omställning. Genererade av ekonomi snarare än tradition och kultur, storskalig och logistisk planering, avsaknad av allmän plats/ allmänt rum, fullproppade av infrastruktur, socialt breda och välintegrerade, handeln är i ”kris”. En förbisedd plattform för framtida stadsutveckling. Vi måste lära oss att kombinera skalor och verksamheter, konsumtion och produktion

Marken och vad man använder den till är en direkt resurs och inte heller bara något som kan köpas/säljas, slitas/ slängas. Kommuner kan ställa motkrav på mark- och sakägare och påverka samhällsutvecklingen.

Det nya goda samhället, den nya hänsynsfulla biokapitalismen, det tålmodigt självförsörjande lokalsamhället infinner sig knappast över en natt. Många parallella tendenser kanske kan föra mänskligheten i en ny och bra riktning och då måste staden kunna ge plats åt det.